Hej på er!

Jag har inte skrivit så mycket under en tid nu.

Jag har haft en J..la sommar. Den 14 juni åkte jag in på sjukhuset för njursten.

trode i min enfald att en spruta skulle hjälpa. men icke, Nej den satt där den satt. Så efter 36 timmar fick jag komma ner på Operation där man tänkte gå in och hämta stenen.

Man kom så långt att man skulle knipsa sönder stenen och ta med den ut. Men där gick hela skiten åt h..vete. Maskineriet som håller njurgången öppen slutade att fungera.

Man la då in en slang mellan njuren och urinblåsan. Visst sluta värken och man slapp ha ont. Men det skavde i stället.

En vecka senare fick jag åka till Umeå och spränga.

Där märkte man en lika stor sten upp i njuren. Så man började spränga på den som satt i njur gången och jag tänkte att då kan man ju ta bort slangen innan men ger sig på den andra.

NEJ.

4 veckor efter första sprängningen var det dags igen ny sprängning på den sten som satt i njuren.

Eftersom slangen låg kvar i gången så blev det inget tryck på stenarna så dom låg där dom låg .

Nu som flera små stenar eller små och små!

Dom låg i storleken 5-10 mm i diameter.

Efter andra sprängningen skulle man vänta på att stenarna skulle kommma ut själv men inget hände så jag sa till om att om slangen tog bort så skulle det bli mer tryck på dom stenar som fans kvar.

I slutet av Augusti tog man bort slangen genom att gå in och hämta den.

Man fick sitta i en typ av gynstol så nu vet jag hur det känns. Jag tycker synd om er tjejer!

Man gick in med en i mina ögon tång som såg ut som om den var lika stor som mig själv.

Man fick ju följa hela händelseförloppet på Intern tv "Det var väl lite förstorat" Men det känndes så vill ni ha kul på en fredag kväll Gör inget sådant.

Det enda fördelen med det hela var att efter att slangen kom ut så kom också stenarna och trots att dom var stor gick det väldigt bra att få ut dom.

Nu hoppas jag att jag slipper stenarna ett litet tag i allafall.

Att jag får nya det vet jag men hoppas att det dröjer att tag innan dom ger sig till känna.

Så har min sommar varit så man kan ju ha haft det bättre men även sämre.

Ha det

Leif-Anders

Har fått en undran om vad jag äter

Jag äter vanlighusmans kost. Men jag tar bort nästan all fett från maten sedan har jag på slutet blivit känslig för kryddor Salt och peppar är inga problem utan mer curry-bland kryddor. sedan är jag också försiktig med vissa fibriga grönsaker.
Man får testa sig fram för att hitta den mat man mår bäst av. Jag rekomenderar en matdagbok.

/Leif-Anders\

Järnbrist

MB chron sjuka kan i väldigt många fall

ha problem att produsera järn i blodet.

Jag har ett järnvärde som inte är att hänga i julgranen.

Läkarne har försökt med en massa tabletter

utan att det hjälper.

Så det enda som hjälper mig är en medecin

"Venofer". Denna kan ges i sprutor( Aj vad onte)

Eller som jag i droppform.

Orsaken för mig är enligt läkarna att eftersom järnet

produseras i tarmen och tarmen är sjuk och

inte kan ta upp alla näring så

bildas det mindre järn där.

Detta var lite kort om min järnbrist!

Ha en bra dag

/ Leif-Anders

Våren/sommaren 1986 del 3

Det är nu slutet av maj 1986. Och jag har gjort några operationer för att sluta mina tarmfistlar. Min läkare opererar och försöker få fistlarna att sluta sig samtidigt som han måsta ta bort en liten bit tarm varje gång.

Jag har hög feber och samtidigt är detta en av de varmaste somrarna på länge.

Under en period fick min flickvän "som 1987 blev min fru" sitta och vaka över mig tillsammans med min mor och min svärfar.

Då gjordes det operationer mitt i natten, på morgonen, på dagen, och på kvällen.

Samtidigt gick min fru i skolan och läste till barnskötare.

Hon åkte från skolan varje dag upp till mig på sjukhuset.

Där hon gjorde läxor, skrev uppsatser läste på för prov till klockan 20-21.00 då hon åkte hem sov och for sedan till skolan dagen där på. måndag-söndag.

PS: På helger kom hon upp vid 11-12 tiden men stannade till 20-21 på kvällen.

OJ vad jag älskar henne för detta.

Min läkare kom in muttrade gick ut och viste inte riktigt vad han skulle göra.

Han bodde ca 5-6 km från sjukhuset och hade en liten gammal röd bubbla.

Som dom berättade gick på 2 hjul i kurvorna när han blev kallad upp till mig alla tider på dygnet.

Den sommaren hade jag många tankar på att hoppa ut genom fönstret på sjukhuset.

Men tack vare den otroliga uppbackning som jag fick klarade jag av hela den situationen.

Jag låg inne från slutet av april 1986 till tror jag augusti/september 1986 i ett streck.

Då gick min rätta läkare på en veckas semester och den läkare som var i stället tyckte att jag kanske kunde klara av att vara hemma och komma in en gång om dagen för att byta dropppåse.

Jag fick ju inte äta någonting, inte ens dricka så jag hade TPN "Total parentual nutrition".

Han insåg att jag höll på att bli tokig av att måsta ligga på sjukhus som en annan invalid.

Det fans i samma veva en annan patient som hade fistlar.

Inte likt mig men hon hade också dropp och fick inte äta.

Hennes man fixade en gammal ryggsäck som hon hängde droppet på och kunde på så sätt åka hem på permission.

Denna ryggsäck blev snart en grej som sjukhuset tog till sig och skickade någon att tillverka en sådan till mig lättare och mer smidig.

Så när min rätta läkare åkte på semester så åkte jag också hem på "Semester" Jag åkte in varje dag och bytte dropp påsar sedan åkte jag tillbaka hem.

Min Pappa skjutsade mig varje dag.

När min läkare kom tillbaka efter sin semester så hade jag också fått åka tillbaka och när han kom in så hade han hört att jag hade varit hemma i en vecka.

Han frågade hur det hade gått och jag sa att jag var en ny människa.

Han kunde ju inte säga ifrån efter det att jag hade provat på och att det hade fungerat så det var bara att åka hem igen.

Oooo vad skönt.

Jag fick sedan höra att han och den läkare som hade tillåtit att jag fick åka hem hade blivit väldigt ovänner angående detta.

Men Jag var hemma i 1 månad och åkte in för att göra ett nytt försök att sluta fistlarna.

2 veckor på sjukhus sedan hem igen.

Och fistlarna blev kvar.

Våren 1986 del 2

Jag vaknade upp efter operationen och läkaren sa att allt hade gått bra. jag var nöjd och kände mig glad. äntligen skulle jag må bra igen. Nu när det snart var sommar. men på dag 2 kände jag att något inte stämde. Och mycket riktigt. Jag fick inte igång magen och hade smärtor i magen och feber. Tarmen kom inte igång. Bara att göra en ny operation. Denna gång var det på dag 7 efter första operationen.

Nu skulle operationen göras av min rätta läkare och det kändes tryckt. Operation ca 1,5 timme men mådde skit även efter denna operation. Så att jag skulle göra ännu en operation och denna kom på 12 dagen efter första operationen.

Även denna tog ca 2-3 timmar. När läkaren kom och träffade mig efter denna operation så var han nöjd men... Något tryckte honom. Och mycket riktigt. Hög feber direkt efter operationen och snart en liten bulle på magen. När denna gick sönder så var det bara att konstatera. Hål på tarmen en fistel. Ny operation då dag 15 efter första opet. Denna tog desto längre tid ca 5 timmar. det blev en så kallade akutoperation. åkte ner vid 16,45 den kvällen och operationen var inte klar fören efter midnatt. Nu började rena helvetet och jag kan säga att det som händer efter detta är lite på känn. Så nu får ni ta tiderna med en liten nypa salt. jag är ganska ner drogad under en period av några år.

Men fortsättning kommer att följa!

Våren 1986

Jag har nu mått bra i nästan 2 år och stomin är kvar. Bra och bra. Så bra som man kan må i alla fall. Min flickvän är still vid min sida. Och vi har det bra. Kanske för bra. Nu börjar det nya skov. Ny förträngning på tunntarmen. Medicinering men till slut dags för operation Mitten av Maj.

Jag var ganska lugn inför denna operation. Jag hade ju gjort så många så jag tyckte att det var en rutinsak.

Men ack vad fel jag hade.

För det första jag hamnade på en avdelning som jag inte hade legat på förut.

För det andra jag fick inte min ordinarie läkare.

För det tredje jag var inte nervös, Jag hade troligen kunnat vänta med operationen i ett halvår men jag ville få det gjort. Jag tyckte att det var så skönt att få vara frisk och att inte ha ont.

Men tänker man efter så hade dessa månader av smärta kunnat göra att jag sluppit gå igen det jag fick göra. Plus att om det ändå hade blivit som det blev så hade min ekonomi varit bra mycket bättre än i dag.

Men nu har jag rusat iväg.

Mitten av Maj 1986

Operation borttagning av tunntarms del.

Jag gjordes i ordnig och fick åka ner på operation men inte fören på mitten av dagen. Men jag var på bra humör och skämtade med sköterskor på avdelningen och på operation.

Operationen tog ca 3 timmar men hade gått bra enligt läkaren som gjorde operationen.

Sommaren 1984

Den sommaren fick jag verkligen lära mig att leva med en Stomi. Det gick faktiskt riktigt bra. Jag hade problem att prata om min stomi. Men eftersom mina kompisar visste om att jag hade fått stomi så kändes det inte som om jag eller dom behövde prata om detta. Sedan blev det ju några saker som jag kände att det var lite skämit att göra. Som bland annat att visa den öppet.

Men Jag var på dans flera gånger i veckan jag arbetade, dock halvtid, Jag var på fester och hade roligt.

Angående fester så kände jag att jag inte behövde alkohol på samma sätt som innan. Jag kunde dricka och det gjorde jag men det kändes som om det inte var nödvändigt.

Utan det blev jag som för det mesta körde alla andra i stället.

Det var en riktigt bra sommar som jag för första gången kunde känna mig riktigt bra.

Sedan kom en av mina roligaste och bästa stunder.

I mitten av Augusti den 17.

Jag träffade min flicka. Som ännu är min fru

En helt underbar kvinna som skulle visa sig vara mer underbar än vad man någonsin får räkna med.

Tack min vän.

Våren 1984 OPERATION

Jag blev inlagd 28/3 1984. Jag skulle Opereras den 2 april.

Jag hade nog insett att jag skulle måsta göra detta ingrepp

och hoppas på det bästa.

Men jag hade en tvekande känsla som malde inom mig.

Men jag hade gott stöd. Mina kompisar och min Ex flickvän var där och stöttade mig dagen innan operation. Och jag hade mycket stöd av personalen på 15 A.

Jag fick prova ut en stomipåse som jag skulle ha och var den skulle sitta.

Jag kände redan då att jag skulle få det svårt att acceptera detta.

Men när jag tänkte tillbaka på hur jag mådde fanns det inget alternativ.

Jag kördes ner på operationen och blev sövd. 5,5 timme efteråt vaknade jag upp

efter operationen. Jag ville inte ens titta på påsen.

Och det gjorde jag inte heller på ett helt dygn.

På dag 2 började det komma flytande

vätska i stomin som skulle tömmas.

Jag hade inte ätit någonting så det måste vara sekret och

vätska som avsöndrades från

tarm, magsäck och njure. Sköterskorna villa att jag skulle börja sköta detta själv. Och jag gjorde ett försök. Det slutade med att jag spydde på grund

av lukten. FY vilken stank!

Men jag kämpade och kämpade och det gick bättre och bättre.

På dag 5 efter operationen hade fortfarande inte tarmen

kommit igång. Men min läkare tyckte

att jag skulle börja äta lite så skulle det nog lösa sig.

Dag 6 smärtor, feber, smärtor och feber.

Ner till röntgen och ultraljud. Konstatera sammanväxningar= stopp i tarmen.

Dag 7 ny operation.

4,5 timmar. Men efter den operationen så gick det

bättre att äta och jag började kunna sköta

stomin riktigt bra. Bara jag hade en klädnypa för näsan.

Jag mådde jätte illa av den lukten.

Två och en halv vecka på sjukhuset och ett sår som dom

hade fått binda suturer (stygn)

igen magen med tussar så att såret inte skulle spricka upp.

Helgen efter var jag på dans.

Jag dansade väl inte så mycket. För det orkade jag inte.

men det blev i alla fall några. Trotts att

det gjorde Skit ont.

Men tillbaka skulle jag.